Lasse Lirare: Året då vi vägrade ge oss

Det fanns ingen storslagen kickoff. Inget pressutskick med uppblåsta förväntningar. När Sofiero klev in i säsongen 24/25 var det som vanligt: en samling skavanker, comebackande veteraner, enstaka unga ben – och en jäkla massa hjärta.

Men någonting var annorlunda.

Det började i Vittsjö. En premiärkväll som såg ut att bli ännu en Kaizerkraschlandning. Vi låg under med 7–3 i andra perioden mot Emmaljunga – en gammal rival som aldrig bjuder på något. Deras gamla gubbar sköt, hånade och styrde. Dennis Berlin gjorde fem baljor, och vår egen coach kastade blickar mot bänken som sa mer än tusen ord. Men så vände det.

Sju raka mål i tredje.

Granberg till Bobby.

Bobby till Granberg. Bobby till nätet. Igen. Och igen.

När slutsignalen ljöd hade vi vänt till 11–8. Och tonen var satt:

Det här var året då vi vägrade ge oss.

Perstorp – en modern klassiker

Några veckor senare – i en fuktig Ugglehallen – låg vi under med 6–3 i tredje perioden. Joel Olofsson skadade sig redan på uppvärmningen. Hallberg fick 12 minuter i kylboxen. Och publiken, anförda av en hetsig snubbe i blå tröja, verkade redan ha firat segern.

Men så hände det igen. Hattrick av Bobby Sjögren på 100 sekunder.Vändning. 6–7.

Det var ingen taktik. Det var instinkt, stolthet och rent jävla Kaizerblod.

Ottos återkomst – ett säsongsskifte

Sen kom han.

Otto Carlsson, en vecka senare, i den fjärde spelade matchen mot Bromölla. Han presenterade sig med fyra poäng och ett kroppsspråk som fick motståndarnas bänk att googla “hur stoppa en innebandygud”.

Med Otto på plats gick Galacticos-linan full: Granberg, Winterhof, Carlsson. Finesse, fart och fullbordade fantasier. Det var inte längre ett starkt lag. Det var ett hot. En kraft.

Hemma i fästningen

Vi förlorade inte en enda match hemma.Västergård blev åter en borg. En plats där Lönsboda föll, där Höganäs föll, där domarna darrade och där vi alltid reste oss. Hallberg dominerade. Plume och Eklindh höll oss kvar. Wictor Eriksson bar kaptensbindeln som om den vore sydd i Kevlar.

Statistik i all ära – men det var känslan

Vi gjorde flest mål i serien (233).

Granberg toppade vår interna poängliga med 88 poäng.

Bobby nådde 83.

Otto? 76 poäng på 13 matcher. Galet.

Men det var inte siffrorna som gjorde säsongen. Det var resan. Vändningarna. Hetsen. Skadorna. Skratten. Den där känslan av att vi faktiskt byggde något ihop igen – inte för avancemangets skull, utan för Kaizerns själ.

Kvalet – och det vi bär med oss

Vi klev in i kvalet med en poäng mot Västra Ingelstad. 5–5 i Västergård. Inte den drömstart vi ville ha, men vi vet en sak:

Vi är inte byggda för att glänsa i början.

Vi är byggda för att avgöra i slutet.

Det här laget är ett slutminutslag. Ett gnetgäng med glitterinslag. Ett svettigt kärleksbrev till innebandyn – skrivet i orange och marinblått.

Kaizers 24/25: Vi reser oss. Alltid.

Det här var säsongen då vi tog tillbaka vår röst.

Då vi fyllde våra matcher med liv, med mål, med magi.

Och det här är bara början.

Kaizers Going Up.

Detta är en krönika av Lasse Lirare, skribentens åsikter här hans egen och kanske inte överensstämmer med SS Sofiero Kaizers. Men Lasse ljuger inte.